Nu går vi vidare

I den här bloggen har jag beskrivit mina upplevelser när jag blev morfar. Det har handlat om de sju månadernas väntan från det att beskedet kom om Victor. Jag har försökt berätta om en del som hände under den tiden.
Nu är jag morfar till en fantastiskt god liten kille, som jag hoppas kunna träffa ofta.

Om en liten stund ska vi åka till Guldheden för att hälsa på honom och hans föräldrar. Det är ju Fars dag idag, men jag skulle tro att det blir mest Victors dag.

Jag avslutar nu den här bloggen, men har blivit "biten" av bloggandet. Det känns faktiskt ganska bra att få "skriva av sig" en del av sina tankar.
Därför kommer jag att fortsätta med att skriva en del i en ny blogg om olika upplevelser i livet med Victor och de övriga i familjen.

Eventuellt kommer jag att starta en eller flera andra bloggar också, där jag skriver om IT-användning, släktforskning eller något annat som jag vill berätta om.
Jag får se om fliten räcker till för att uppfylla mina ambitioner. Minst en blogg ska jag nog orka med i fortsättningen också.

Mitt bloggande kommer jag även i fortsättningen att göra med adressen morfarlennart.blogspot.com

Tack alla som har velat läsa bloggen och ett särskilt tack till er som har kommenterat i bloggen, via mail eller uppskattande ord när vi har träffats.

Den här bilden från vårt välkomstfika i Guldheden får avsluta bloggen. Där finns Victor i aktion tillsammans med farmor, mormor och mamma.

Välkomna hem!

Idag strax efter klockan nio stod ett förväntansfullt gäng utanför Utrikeshallen på Landvetter. Tavlan med ankommande flyg visade att planet från Köptenhamn hade landat kl 8.50 - vilket var fem minuter före tidtabellen.
Den informationen var en lättnad för mig, eftersom jag oroat mig för att det skulle bli problem med hård motvind.

När Anette, Ove och jag kom dit satt Anna och väntade. Hon är en av de kompisar, som ville hälsa Victor med föräldrar och mormor välkomna till Sverige.
Efter en stund kom Linda med sina barn Maksim och Roksana. Skaran kompletterades med Malin, Louise och Liam.

Vi väntade och väntade. Efter en stund tog jag med Maksim och Roksana en trappa upp, så att vi kunde se ner i ankomsthallen där bandet med väskorna fanns.

Först upptäckte jag Agneta där nere. Sedan fick vi se Carina med Victor i bärsele på magen och till sist dök även pappa Anders upp i synfältet.

Agneta fick syn på oss när jag höll upp Roksana och vi vinkade till varandra. Sedan lyfte jag upp Maksim också, så att han fick se dem och vinka.
Nu visste vi alltså att de var på gång, men det fanns inga väskor på bandet ännu.

Vi gick till de övriga och rapporterade läget och då upptäckte vi att det kom en signal på en tavla vid dörren att väskorna skickades ut på bandet.

Det blev väntan en stund till och sedan kom Carina med Victor, tätt följd av Anders och Agneta med var sin kärra full med väskor.

Inget öga var torrt hos oss mor- och farföräldrar när vi fick se dem. Kanske inte hos vännerna heller - jag kollade bara på Victor.
Det kändes helt underbart att se Victor för första gången och att se de andra komma hem igen trötta men lyckliga.

Victor blev litet blyg i det första kramkalaset, men han anpassade sig snabbt och verkade tycka det var helt naturligt med så mycket nya människor runt dem.

Att möta ett barn på det sättet är en härlig upplevelse. Där finns en känsla som är mycket positiv.

När vi mor- och farföräldrar senare träffade Victor i hans nya hem i Guldheden, så var han också pigg. Han gick omkring där i lägenheten med stöd av morfar, som var mycket lycklig.

Nu håller mormor Agneta på att kämpa mot sömnen för att hon ska komma in i svensk tidsrytm igen. Det blev bara någon timmas sömn för dem på flyget och sedan ska hon ta igen 6 timmars tidsskillnad.

Hon somnar nog sött ganska snart.

Nu är de på väg hem till Sverige!

Plötsligt kom det besked att allt var klart för hemfärd. Pass och visum var på gång för Victor och den fantastiska resebyrån hade lyckats ordna biljettbyte för hemresan.

Det blev en del aktivitet för mig som koordinator på hemmaplan.
Tidpunkt för gästlägenhet i Guldheden skulle ändras, så att Anette och Ove kan sova där nu i stället för den 18 november.
Carina ville också att jag skulle kontakta några av deras kompisar för att meddela om tiden för hemkomsten.

Vi kommer att stå där förväntansfulla på Landvetter i morgon vid nio-tiden. Det ska bli fantastiskt att få se dem alla fyra komma ut genom dörrarna till oss.

Carina kom ju på det sättet till oss. Vi stod på Arlanda och en eskortvärdinna kom med henne i en babylift.
Victor kommer väl i famnen på mamma eller pappa kan jag tänka mig.

När vi kom med Daniel var han ju två och ett halvt år, så han hjälpte mig att köra vagnen med våra väskor.
Då var han på gott humör - men det blev mera problematiskt när han skulle ha overall på sig på väg ut i marskylan till en väntande bil. Lösningen blev att svepa in honom i en filt till slut.

Det ska bli spännande att se hur Victor reagerar om han ska litet mera kläder på sig i det svenska novemberklimatet än han hade i HCMC.

När jag skriver detta piskar regnet mot rutan här i Kungälv och det blåser kraftigt. Jag hoppas att detta lugnar ner sig under natten, så att avslutningen av deras flygresa inte blir alltför besvärlig vädermässigt.

Nu kan jag förstå vilken känsla det var för min mamma och för Agnetas föräldrar när vi fick våra barn. Som morfar står jag litet vid sidan, men har ändå ett stort engagemang och vill göra allt för att det ska gå bra för Carina och Anders med Victor.
Agneta har naturligtvis fått närmare kontakt med Victor under deras tid i Vietnam. Jag får jobba hårt för att komma ifatt...

Det ska bli underbart att träffa Victor för första gången i morgon och att få välkomna de andra tillbaka hem.

Jag åkte till Smögen igår igen för att möta en servicekille från Elektroservice, som tittade på frysen idag. Tyvärr konstaterade han att det var kompressorn, som var problemet. Att byta den blir så dyrt att det nog lutar åt att vi får hitta en annan frys på Smögen i stället.

Idag hann jag med ett nytt besök hos Hembygdsföreningen. Då fick vi lära oss att lägga in själva fotot tillsammans med den registrerade informationen. Registrering av information lärde vi oss förra veckan. Det ska bli intressant och trevligt att få vara med i det projektet.

Vår underbara granne Siv Olausson tog hand om katterna när jag var på Smögen den här gången. Det är härligt med goda grannar!

Gott att kunna hålla kontakten

Idag har vi haft en ny kontakt genom videosamtal. Det känns jättebra att kunna se dem och prata med dem. Det senare går inte alltid så bra härifrån Smögen, men då kan vi se varandra med kameran och chatta i stället. Ljudet fungerar för det mesta, men orden kan ibland "hackas sönder".

Agneta badar och har det skönt tillsammans med de andra. Jag är så glad att hon bestämde sig för att åka med och uppleva detta.

Idag är det strålande väder här på Smögen, så nu blir det en lång promenad tror jag.

Jag har gjort allt som jag planerat att göra i helgen, så nu kan jag göra vad som faller mig in.

Eftersom frysen här på Smögen har slutat fungera, så finns det ett inget att hämta där. Därför blir det besök i mataffären för att få litet att äta.

Katterna och jag åker tillbaka till Kungälv i morgon, efter att jag har träffat gänget som ska lägga in Hembygdsföreningens foton i ett dataregister.
Jag skriver mera om den aktiviteten någon annan gång.

Vad skulle de gamla tänka om detta?

Daniel och jag åkte till Smögen på onsdag kväll. Han behövde verkligen koppla av efter en tuff månad på hans jobb.

På torsdag fick vi igång videosamtal med de våra i HCMC. De verkar må bra alla fyra. Victor knyter an mer och mer till sina nya föräldrar och till mormor. Jag får jobba hårt för att komma nära honom senare.
Kusin Olle var med och pratade i headset. Trots sina 88 år är han nyfiken på hur detta är möjligt.

Igår tog Daniel och jag in trädgårdsmöbler och en del blommor som ska övervintra i källaren.
Vi var också på kyrkogården med ombyte av växter i form av kransar m m till de gravar, som jag har tagit på mig att sköta om. Det känns bra att ha möjlighet till en inre dialog med de nära och kära som är begravda där.

Jag kan inte låta bli att tänka på förändringen i världen sedan Morfar Leonard och Mormor Sofia byggde det hus, där jag sitter och skriver detta. Vad skulle de tänka om att ha direktkontakt med ett hotellrum i en stad så långt borta.
Morfar upplevde aldrig radion - i varje fall inte i det här huset. Mormor pratade kanske i telefon någon gång, men det var i så fall inte heller i det här huset.
Telefonen installerades här när hon gått bort.

Tekniken ger otroliga möjligheter numera - och det är spännande att kunna utnyttja en del av detta.

Idag har Daniel åkt hem till Göteborg och jag har haft både chatt och videosamtal med HCMC.
De har det bra där och Victor verkade glad - men kanske litet trött.
Alla hade badat i en pool påm hotellets tak. Det är litet varmare där...

Ännu är det inte klart med datum för hemresan.
Just nu gäller att jag får träffa Victor på Landvetter den 13 november.
Dit är det tio dagar fyllda av längtan.

Jag har sett honom röra sig

Nu har jag sett Victor röra sig. När vi hade videosamtal nyss, så satt han och tittade på sig själv i en spegel i deras rum. Han reste sig också och gick med stöd längs en garderob. Mormor Agneta satt på golvet och lekte med honom. Alla verkar må mycket bra.

Eftersom det ser ut att gå snabbare än beräknat med pass och visum, så kommer de hem tidigare. Resebyrån håller på att försöka få ett flyg så tidigt som möjligt.
Om de blir kvar några dagar extra, så hoppas jag att de försöker se sig om i HCMC för att ha ett bättre intryck av staden och landet med sig hem.

Jag har också haft videosamtal med Anette och Ove i Örebro. De hade hunnit före mig på morgonen med videosamtal till HCMC. Vi är alla djupt engagerade i detta.

Daniel och jag ska åka till Smögen i kväll. I morgon hoppas jag att det ska bli kontakt mellan Smögen och HCMC.

Lycka på alla fronter

I söndags följde jag med ett gäng till Ullevi, med den go'e gubben Henrik Armus i spetsen.
Trots att det hällregnade på oss där vi satt utan tak, så njöt vi alla när vårt älskade Blåvitt besegrade Trelleborg med 2-0 och därmed vann Allsvenskan i Fotboll och tog tillbaka Lennart Johanssons pokal till Göteborg, där den ju hör hemma.

Nu blev det ännu mera aktuellt att köpa en blåvit tröja till Victor Det gäller ju att han kommer rätt från början när det gäller att förstå fotboll och andra väsentligheter i livet.

Igår var jag hos Daniel på SATS och tränade. Jag är mycket stolt över att jag har tränat två gånger i veckan sedan jag kom tillbaka från Smögen i mitten av september.
Det var glädjande mycket folk där på kvällen och Daniel var jättenöjd när jag pratade med honom efteråt.

Nu kommer det allra bästa. Nyss chattade jag med Carina. De har kommit tillbaka till HCMC och allt har gått jättebra. Han låg och sov i sin säng när vi hade kontakt.
Bättre kan det inte bli just nu!

Carina och jag kom fram till att det nog är storlek 86 som gäller för Victors blåvita dress.
Då kan han ju ha den nästa säsong också...